Kalla mig gärna knäpp

Ända sen vi va på husvisningen så kändes det så rätt.. Jag hade hittat hem och jag ville ha huset till varje pris! Då kunde jag inte förklara vad det var som drog just mig till det här huset, men det här var mitt hem.. Det var meningen på nått sätt.

Det dröjde inte länge innan vi märkte att det var nått på tok! Dörrar öppnade sig, fast man var hemma själv så gick det någon på övervåningen, när man låg i sängen och barnen sov så var det någon som sprang i trappen o.s.v.. Jag nämnde lite utav allt för grannarna när vi sprang på varandra ute längst med gatan. Och dom berättade en hel del om både den tidigare marken och om deras egna hus..

Sen i fredags ringde en utav husets tidigare ägare.. Han hade fått höra att vi hade upplevt en del i huset och vi konstaterade snabbt att vi haft liknande upplevelser! Han sålde huset för 5 år sen men kunde berätta en hel del om husets historia, både bra och mindre bra saker.. 

Och då fick jag även förklaringen till varför jag (förmodligen) drogs så mycket till just det här huset.. År 1896 byggdes huset nämligen utav byns skräddare, i ena delen av huset var det bostad och andra delen var skrädderi och tyg affär. Med tiden bygdes huset ut och blev 2 lägenheter, där vi idag har köket var det en lägenhet och där vi idag har matsal var det skrädderi, övervåningen byggdes även om den till en lägenhet. Jag fick även veta att minst 1 person i varje familj som bott i huset har antingen haft sömnad som arbete eller hobby. Och när han i sin tur renoverade huset på 80-talet så hittade dom både gamla trådrullar, symaskiner, beställnings material på tyg och klädesmönster.. 

Är det bara ett underligt sammanträffande eller var det meningen? Sytok som jag är så måste jag nog få påstå att det var meningen att sömnaden skulle leva vidare i denna gamla skräddarbostad.. Och när det kommer till våra ovälkomna gäster så har vi fått reda på vem 1 utav dom är. Men sen om vi blir av med henne eller inte, det återstår att se!