Innan jag blev mamma så kunde jag ibland lida lite med de mammor som tampades med trotts, det var ofta jag sa till mig själv att om det är sådär barn är så vill jag aldrig ha barn.. Men så blev det med den saken ;) Nu sitter vi här med 2 barn och vi har varit väldigt beskonade ifrån detta lilla fenomen! Fram tills nu!!
Vänner, bekanta och människor vi möter är väldigt förvånade över hur väluppfostrade våra barn är.. Eller den ena iaf :) Hailey är ju så liten än, men hon kan hon också! Lucas tackar alltid, han är artig och tycker om alla.. Ja, han är så himla duktig när vi är ute bland folk så det är svårt att inte känna sig stolt! Tills vi kommer hem..
De senaste veckorna har utbrotten avlöst varandra! Han har puttat lillasyster för att hon kommer för nära när han är ledsen, han har bitit min man, han har nypit mig och slagit mig med en pinne 1 gång! Självklart är det här en jätte jobbig period för honom också, men som mamma vet man ibland inte om man ska skratta eller gråta.. Jag, precis som alla andra, älskar mina barn mer än allt annat! Men när man är mitt uppe i ett utbrott eller om han har vaknat helt på fel sida så brukar vi fundera på att lägga ut honom på Blocket ;) Vilket vi självklart aldrig skulle göra!!! Men ibland känns allt hopplöst även för mig som mamma. Hur hanterar ni trots och vad känner ni när det bara tar stop och det inte längre går att nå fram?
En jätte arg kille som idag var tvungen att gå hela 400m hem från dagmamman! Jag var förstås jätte dum som inte förstod att hans ben höll på att losna ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du lämnar ett härligt spår efter dig ♥